DYN

Tillbaka i Sverige sedan snart en månad. Ingen snö, knappt ens någon kyla att tala om. Den här "global warming" effekten tar inga fångar i år. För att göra någonting av den stora mängd energi och produktivitet som alltid infinner sig i början av året innan man genomskådat sin egen karaktär, tänkte jag ändå begåva den här bloggen några sista bilder. Faktum är att jag redan nu kan se på dem med någon slags sommarromantisk nostalgi, vilket nästan är tragiskt. Det känns bra att titta på dem i alla fall, och jag hoppas ni ska tycka det samma.


















Weine Gustafsson DYN, 140 m

Bloggens längsta mening till att börja med. Efter protester värdiga de som utspelade sig tidigare under veckan då hotellet tömde alla fridykares minibarer och inte ville lämna ut någons pass på grund av obetalda arrangörsfakturor, hade den dynamiska tävlingen flyttats från den skålade, ultrasalta, iskalla och lätt frätande 33 m poolen till en större dito vid resorten "Desert Rose".

Bassängen där allt skulle avgöras var 49,7 lång, sjukt bred och hade fler startpallar än banor. Det för fridykare så välbekanta T-korset (en markering på botten något simtag innan vändning) var placerat alldeles intill kanten. Kort sagt en kärleksfull egyptisk tolkning av en olympisk tävlingspool. 16 generösa grader i vattnet. Finnarna älskade den.

Mycket handlade för övrigt om siffror, matematik och förutsättningar den här dagen. Redan kvällen innan hade Stig (Severinsen) som talesman för de danska laget bett mig hålla ett öga på konkurrenternas tider under dagen. Som alltid vid dynamiska tävlingar hade danskarna annonserat längst, och skulle inte komma dit förrän långt in på eftermiddagen. 150 meter plus per skalle. "No worm-up, no breath-up". Sovmorgon.

De svenska herrarna (sjua inför den sista dagen) hade ett utspritt startfält där Bill tidigt på morgonen simmade 149 meter, medan Per och Weine hade sina toppar i slutet av startfältet. Det var en upplevelse på många sätt att se Per simma 174 meter. Bara Bill och Sebastians miner då Per vände vid 150 var värt poolområdets samvetslösa mineralvattenspriser: En blandning av ilska och skräck! Svenskt rekord blev det i alla fall, och (efter 140 från Weine) en femteplats ovärdig en femteplacering för att uttrycka sig sakligt.




















Weine Gustafsson och Per Westin, DYN 174 m

Detta var emellertid de svenska damernas dag, såklart. Möjligen var det brist på sömn, men med all min förkärlek för efterhandskonstruerad dramatik kan jag inte påstå att det blev någon thriller efter att Isabelle simmat 128 meter på morgonen och Lotta lika långt några timmar senare. Nu blev det trots allt ändå 125 meter av Annelie, trots att dryga 100 hade räckt för silvret. Var någon förvånad?

Annelie, Lotta och Isabelle: Näst bäst i världen

Några bilder till slut på det avgörande dyket. Silverdyket. Låt mig samtidigt också förvissa er om att min eventuella brist på patriotiska finalnerver under nämda dyk mer än väl vägdes upp av coach Emils (förlåt Emis) nyckfulla rusher längs kanten. Respekt!
































































Innan, under och efter: Annelie Pompe, DYN 125 m